whatserface

Nästan varje natt drömmer jag helknasiga saker. Allt är sammanhängande och ofta helt obegripligt. Jag menar, kan någon berätta varför jag drömde om att jag skulle gifta mig med Kungen av Thailands son? Haha, ja du den historien kan jag ta en annan gång. Jag har en liten blå bok där jag skriver ner alla drömmar så att jag ska komma ihåg dem vilket faktiskt kan vara kul att kolla i ibland. Här kommer i alla fall det jag drömde inatt:

Jag gick på en internatskola, femte året. Vi satt på tåget dit (precis som i Harry Potter). Redan då visste jag att allting inte skulle bli detsamma. För jag var gravid, men jag och barnets pappa hade bestämt att inte berätta det för fler än våra bästa vänner. Alltihop var lite pinsamt, eftersom vi egentligen inte var tillsammans och inte kära.
Månaderna gick och jag blev bara större och större. Bar hela tiden stora tröjor och sa bara till de som undrade att jag skulle börja banta snart haha.
Under vintern födde jag barnet och både jag och pappan tog hand om bebisen som vi döpte till Mikaela. Men jag vill göra så mycket annat och måste plugga, så undermedvetet distanserar jag mig från barnet och överlåter allt jobb till pappan som också måste kämpa för att hålla henne hemlig för många nyfikna.  Och till på köpet försvinner min pappa så jag börjar undersöka saken eftersom alla andra bara säger att han kommer tillbaka. En dag när jag gick över den stora planen ser jag en liten gubbe med små röda och svarta tofsar kila ner i ett hål mitt på planen. Såklart blev jag nyfiken och följde efter honom. Det var en lång spiraltrappa ner i jorden. Snart kom jag ikapp gubben men han var inte så vänligt sinnad. Han hade flera knivar med sig. På något sätt fick jag tag i två av dem och vi jagade varandra upp ur hålet där vi fortsatte kriga med knivarna… Tills han plötsligt försvann.
Senare visade det sig att han var på min sida och att han också letade efter min pappa.
Hela tiden väntade jag på att min mobil skulle vibrera till och att det var pappa som meddelade att han levde och mådde bra.
Nu hade Mikaelas pappa tröttnat på att jag inte tog itu med mitt eget barn och satte sig ner med mig för att prata. Tillslut tror jag att jag fattade att jag var tvungen att ta hand om henne mer och började amma så att hon skulle känna sig tryggare.
I slutet av året när vi satt på tåget hem hade nog hela skolan förstått att jag hade barn, min pappa var tillbaka och gubben höll vakt för att onda saker inte skulle drabba skolan ifrån hålet i planen.

Som sagt helkonstig… Hahaha men jag antar att min hjärna har mycket att sortera :P