whatserface

Mina och Emmas vägar korsades först på dagis då vi ständigt bråkade om den vackra jordgubbsklänningen i utklädningsförrådet... Emellan åt var vi bästisar under lågstadiet men ibland gav vi varandra bitchblickar och tjafsade om vem som hade flest barbies ;) Vi har spelat tennis tillsammans med Isse och J.T sen 6 års ålder och det är nog så vi hållt kontakten. För i sexan blev vi splittade i olika klasser och då var det upp till oss själva att hålla kontakten som sagt, och det har vi lyckats med.
Emma, du är verkligen bäst vad du än säger.
Puss på dej<3

JANUARI alperna med J.T och hennes pappa och lillasyster

FEBRUARI thailand

MARS tokio hotel, to kaulitz även dagen jag mötte Linnea, Linnea och Hanna

APRIL på besök i Malmköping

MAJ linneas hår blev svart En av många oplanerade saker vi hittade på i våras

JUNI ullevi, green day

JULI Italien

AUGUSTI prinsesskalas hos Linnea

SEPTEMBER en anledning att äta tårta... Kaulitztvillingarna fyller 21 år

OKTOBER min födelsesdag

NOVEMBER eastpak antidote tour med sum 41, på bild dock basist i Veara

DECEMBER dagen då bloggidén kom

Man behöver inte gå på världens fest, dricka sig full och sen inte komma ihåg sin kväll på nyårsafton enligt mig. Med familjen åkte vi till pappas jobbarkompis som har barn i vår ålder, Lollo och Bullen som vi redan känner jättebra. <3
Där fanns några fler familjer också. Vi mötte Louise och Bullens kompisar Wictor och Fred också.
Och jag lovar att vi hade det roligare än någon fest i hela Sverige. Jag skrattade så mycket att jag har träningsverk :P Vi tittade på fyrverierna på ett berg och det va så fint alltihop.
Jag sov totalt kanske mellan halv 5 och halv 6 men resten av tiden låg vi och pratade. Mest jag och Wictor kanske som var pigga hela tiden ;)
Jag var vaken hela dagen även om alla sa att jag såg ut som ett lik hehe... När vi äntligen landade hemma gick jag och la mig halv nio och har sovit ända tills nu xD

Som liten hade jag alltid på mig klänningar som min mamma sydde till mig på löpande band. Jag hatade stickiga saker som någon fånig hönsmössa som stack förfärligt, eller en svartvit lusekofta som jag skrek varje gång jag fick på mig.
Senare vid 5 års ålder startade min anti hängselbyxor period till min pappas förtvivlan. Jag hade ett par gröna som jag idag skulle älskat. Jag surade hela dagarna när pappa la fram dem (eftersom på den tiden la föräldrarna fram kläderna).
På den tiden hade jag en kort ljus page med lugg och i nollan hade jag inga framtänder. På mitt skolfoto hade jag en jeansklänning med ett halsband bestående av pärlblommor, ett sånt där som satt precis vid halsen och kändes som man blev strypt av.
Hela lågstadiet bestod förstås av utsvängda jeans (tack gode gud att jag inte har på mig såna längre), manchesterbyxor och tröjor med glittertryck. Alltid gillade jag att klä upp mig med färgglada ögonskuggor och glitter matchande kläderna.
Fruktansvärt fult hörreni! Men var det någon som inte vandrade runt i sådana utstyrslar? ;)
Tänk er… när man var så liten fanns inga bekymmer. Det enda vi gjorde var egentligen att tjafsa om vem som skulle vara vem i mamma pappa barn eller spela kråka och nogger!

Del 2 kommer...


 

Perioden från den 17:e februari till den 5 juni 2010 har betytt mycket för mig. Det var mycket som hände just då. Den här tiden var som advent för mig. Väntan… väntan… väntan.
Den 17:e februari fyller en person som faktiskt skrivit fler av de bästa låtarna i världen och sångare och gitarrist i den band som betyder mest för mig Green Day. Billie Joe Armstrong.
Just den dagen innan jag skulle släpa mig till skolan surfade jag runt på olika sidor för att se om han hade blivit intervjuad eller något på sin födelsedag (hehe).  I alla fall öppnade jag upp greenday.se. Jag skrollade lite besviket ner på sidan. Nej ingenting intressant.
Sen fick jag upp ögonen för ett nyupplagt inlägg. Rubriken var Nu är det officiellt: Green Day kommer till Göteborg! Det första jag gjorde var att springa upp och ner några gånger för trappan och tillslut ramlade ihop i en hög på hallmattan och grät av lycka. Jag tror jag skrek en del också.
När biljetterna kom ut köpte jag en ståplats till mig och en till min vän Bea som ville följa med. Ni vill inte veta hur mycket jag grät när jag för första gången såg biljetterna.

Den 4:e juni var det i alla fall dags. Jag hade taggat i över en månad och trodde jag skulle spricka av lycka. Min pappa, min lillasyster, jag och Bea tog tåget ner till Göteborg och till en kompis till pappa som vi skulle bo hos.
På den stora dagen satte jag på mig min 21st century breakdown t-shirt och åkte in till Ullevi där vi mötte vår vän Olivia som i sista minuten bestämt sig som vanligt. Kvart i 8 blev vi tilldelade siffror och sedan sattes vi i första fåran! Under dagen träffade vi nya människor, drack många liter vatten och hade solsting. Jag brände både armar och ben och fick shorts och t-shirt bränna… snyggt :P
När vi äntligen fick komma in på planen stod vi plötsligt längst fram och lyssnade på Johnossi och Joan Jett and the Blackhearts som var förband. Jag fångade ett plektrum och stod och sjöng med till alla låtar.
Plötsligt sprang kaninen ut på scen. De som älskar Green Day som jag vet att när kaninen kommer ut på scen är det ungefär en kvart kvar tills hjältarna ska stå på scen. Och så var det den här gången också…
Jag skrek, grät, sjöng, grät mer och skrattade om vart annat. Flirtade med trummisen Tré och räckte ut tungan till bassisten Mike!
När Billie Joe sjöng Wake me up when September ends grät jag så mycket att jag var tvungen att stödja mig på en främmande kille bakom mig haha.  Det här 3 timmarna var de bästa i mitt liv. Därför ville jag berätta om dem :)

           


  

Det är inte det lättaste att foto med folk bakom sig som trycker och hoppar haha ;)