whatserface

2011 :D

Det mest lugnande är att sticka egentligen. Man måste tänka på vad man gör och kan därför inte tänka på andra stressiga saker, men man kan prata, lyssna på musik, se på tv/film eller göra något annat medans. Så just nu sitter jag med mina stickor och försöker göra ett pannband (okej låter töntigt och fult...)

We won't stop until somebody calls the cops
and even then we'll start again
and just pretend like nothing ever happened

/Kimya Dawson

Nu är jag hos emma och tittar på Harry Potter med Sofia :)
Well I am the chosen one...
HAHAHA

Idag bär det av till hålan strängnäs där min mormor och morfar bor! :) Det är det mysigaste som finns. Även om de sålt huset jag halvt har växt upp i :( Nu bor de i en lägenhet på Kyrkgatan i mitten av "stan".
Morfar och jag är "kortoxar" som han säger så vi ska spela kort hela kvällen. Sedan måste mormor göda oss med så mycket mat att man nästan spricker! Jag ska sova i himlasängen som jag döpte den till när jag var liten eftersom den är så mjuk.
Min mormor älskar att shoppa med mig och det blir alltid en tur till alla vintage butiker och gallerian Präntaren!
Så det blir nog inte någon update förän i morgon kväll... Shoppa ordentligt på mellandagsrean nu!

Som liten hade jag alltid på mig klänningar som min mamma sydde till mig på löpande band. Jag hatade stickiga saker som någon fånig hönsmössa som stack förfärligt, eller en svartvit lusekofta som jag skrek varje gång jag fick på mig.
Senare vid 5 års ålder startade min anti hängselbyxor period till min pappas förtvivlan. Jag hade ett par gröna som jag idag skulle älskat. Jag surade hela dagarna när pappa la fram dem (eftersom på den tiden la föräldrarna fram kläderna).
På den tiden hade jag en kort ljus page med lugg och i nollan hade jag inga framtänder. På mitt skolfoto hade jag en jeansklänning med ett halsband bestående av pärlblommor, ett sånt där som satt precis vid halsen och kändes som man blev strypt av.
Hela lågstadiet bestod förstås av utsvängda jeans (tack gode gud att jag inte har på mig såna längre), manchesterbyxor och tröjor med glittertryck. Alltid gillade jag att klä upp mig med färgglada ögonskuggor och glitter matchande kläderna.
Fruktansvärt fult hörreni! Men var det någon som inte vandrade runt i sådana utstyrslar? ;)
Tänk er… när man var så liten fanns inga bekymmer. Det enda vi gjorde var egentligen att tjafsa om vem som skulle vara vem i mamma pappa barn eller spela kråka och nogger!

Del 2 kommer...


 

Asså varför är inte människor bara gjorda såna att man redan är superfit! Och varför finns det inte ett friskis & svettis i alvik? Jag vägrar att bli medlem på World Class eftersom det är dubbelt så dyrt och alla är proffs där! Jag var tvungen att ta mig in till fridhemsplan för att ta ett pass. Sedan när jag var helt slut efter att tjejen som höll passet tvingade oss göra armhävningen hela tiden skulle jag åka hem. Såklart halkade jag vid ett övergångsställe och det var inte bara pinsamt utan också smärtsamt. Nu har jag ett blåmärke på knät :(
Jag lovade mig själv att jag skulle träna mycket under jullovet eftersom jag har varit sjuk heeela terminen. Virus på virus på virus tydligen. Man kan säga att det märktes när jag tränade idag hehe. Det var jobbigare än vanligt.

Nu tittar jag på New Moon eftersom jag inte sett den på år och dar. Jag måste slå in Sofias present också... och städa mitt rum.

God natt!!

Perioden från den 17:e februari till den 5 juni 2010 har betytt mycket för mig. Det var mycket som hände just då. Den här tiden var som advent för mig. Väntan… väntan… väntan.
Den 17:e februari fyller en person som faktiskt skrivit fler av de bästa låtarna i världen och sångare och gitarrist i den band som betyder mest för mig Green Day. Billie Joe Armstrong.
Just den dagen innan jag skulle släpa mig till skolan surfade jag runt på olika sidor för att se om han hade blivit intervjuad eller något på sin födelsedag (hehe).  I alla fall öppnade jag upp greenday.se. Jag skrollade lite besviket ner på sidan. Nej ingenting intressant.
Sen fick jag upp ögonen för ett nyupplagt inlägg. Rubriken var Nu är det officiellt: Green Day kommer till Göteborg! Det första jag gjorde var att springa upp och ner några gånger för trappan och tillslut ramlade ihop i en hög på hallmattan och grät av lycka. Jag tror jag skrek en del också.
När biljetterna kom ut köpte jag en ståplats till mig och en till min vän Bea som ville följa med. Ni vill inte veta hur mycket jag grät när jag för första gången såg biljetterna.

Den 4:e juni var det i alla fall dags. Jag hade taggat i över en månad och trodde jag skulle spricka av lycka. Min pappa, min lillasyster, jag och Bea tog tåget ner till Göteborg och till en kompis till pappa som vi skulle bo hos.
På den stora dagen satte jag på mig min 21st century breakdown t-shirt och åkte in till Ullevi där vi mötte vår vän Olivia som i sista minuten bestämt sig som vanligt. Kvart i 8 blev vi tilldelade siffror och sedan sattes vi i första fåran! Under dagen träffade vi nya människor, drack många liter vatten och hade solsting. Jag brände både armar och ben och fick shorts och t-shirt bränna… snyggt :P
När vi äntligen fick komma in på planen stod vi plötsligt längst fram och lyssnade på Johnossi och Joan Jett and the Blackhearts som var förband. Jag fångade ett plektrum och stod och sjöng med till alla låtar.
Plötsligt sprang kaninen ut på scen. De som älskar Green Day som jag vet att när kaninen kommer ut på scen är det ungefär en kvart kvar tills hjältarna ska stå på scen. Och så var det den här gången också…
Jag skrek, grät, sjöng, grät mer och skrattade om vart annat. Flirtade med trummisen Tré och räckte ut tungan till bassisten Mike!
När Billie Joe sjöng Wake me up when September ends grät jag så mycket att jag var tvungen att stödja mig på en främmande kille bakom mig haha.  Det här 3 timmarna var de bästa i mitt liv. Därför ville jag berätta om dem :)

           


  

Det är inte det lättaste att foto med folk bakom sig som trycker och hoppar haha ;)

Nästan varje natt drömmer jag helknasiga saker. Allt är sammanhängande och ofta helt obegripligt. Jag menar, kan någon berätta varför jag drömde om att jag skulle gifta mig med Kungen av Thailands son? Haha, ja du den historien kan jag ta en annan gång. Jag har en liten blå bok där jag skriver ner alla drömmar så att jag ska komma ihåg dem vilket faktiskt kan vara kul att kolla i ibland. Här kommer i alla fall det jag drömde inatt:

Jag gick på en internatskola, femte året. Vi satt på tåget dit (precis som i Harry Potter). Redan då visste jag att allting inte skulle bli detsamma. För jag var gravid, men jag och barnets pappa hade bestämt att inte berätta det för fler än våra bästa vänner. Alltihop var lite pinsamt, eftersom vi egentligen inte var tillsammans och inte kära.
Månaderna gick och jag blev bara större och större. Bar hela tiden stora tröjor och sa bara till de som undrade att jag skulle börja banta snart haha.
Under vintern födde jag barnet och både jag och pappan tog hand om bebisen som vi döpte till Mikaela. Men jag vill göra så mycket annat och måste plugga, så undermedvetet distanserar jag mig från barnet och överlåter allt jobb till pappan som också måste kämpa för att hålla henne hemlig för många nyfikna.  Och till på köpet försvinner min pappa så jag börjar undersöka saken eftersom alla andra bara säger att han kommer tillbaka. En dag när jag gick över den stora planen ser jag en liten gubbe med små röda och svarta tofsar kila ner i ett hål mitt på planen. Såklart blev jag nyfiken och följde efter honom. Det var en lång spiraltrappa ner i jorden. Snart kom jag ikapp gubben men han var inte så vänligt sinnad. Han hade flera knivar med sig. På något sätt fick jag tag i två av dem och vi jagade varandra upp ur hålet där vi fortsatte kriga med knivarna… Tills han plötsligt försvann.
Senare visade det sig att han var på min sida och att han också letade efter min pappa.
Hela tiden väntade jag på att min mobil skulle vibrera till och att det var pappa som meddelade att han levde och mådde bra.
Nu hade Mikaelas pappa tröttnat på att jag inte tog itu med mitt eget barn och satte sig ner med mig för att prata. Tillslut tror jag att jag fattade att jag var tvungen att ta hand om henne mer och började amma så att hon skulle känna sig tryggare.
I slutet av året när vi satt på tåget hem hade nog hela skolan förstått att jag hade barn, min pappa var tillbaka och gubben höll vakt för att onda saker inte skulle drabba skolan ifrån hålet i planen.

Som sagt helkonstig… Hahaha men jag antar att min hjärna har mycket att sortera :P

Bloggare. Bara benämningen låter skrattretande. Vem fan är bloggare? Är det bara Kenza, Kissie och Paow som äger de största, men också mest töntiga bloggarna? Eller är det alla som äger en blogg. Är jag en bloggare nu? Oh no, nej nej nej. Varför jag antog utmaningen att starta en blogg var för att jag inte ska vara som precis alla andra och lägga upp dagens outfit och beskriva exakt vilka läxor jag har och var jag åt till frukost. Jag tänker röra runt i den här machogrytan så gått det bara går!
Stämpeln ska också bort. När man ser mig tror jag inte man tänker: Det där är en typisk blogg-tjej som måste lägga upp vilken häst hon red i förrigår. (fy fan vad tråkigt sånt är) Så jag menar om jag kan ha en blogg, kan alla ha det och inte bara översittare. Okej, nu låter det verkligen som jag hatar alla bloggare och bloggerskor och visst läser jag inte deras bloggar eller ser inte upp till dem. Kenza för att inte tala om... Men det är en annan historia ;)
Jag är bara deras totala motsatser. 
Och det sjuka är att jag ger mig in i denna farliga värld halsöverhuvud nu bara för att jag ska vinna vadet! För det kommer jag! Med mina framtida läsares (hmrr vilka då?) hjälp kommer det gå finemang precis som de säger i Grodan Boll och Kalle Strop :D 
Jag kan inte sova, grubblar för mycket på hur mitt lov ska bli. Believe it or not, jag tror jag kommer sakna skolan bara för att jag hade någonting alltid att göra där. Jag blir så lätt rastlös, men det är väl då man bloggar antar jag...

PS. Om ni inte har sett den måste ni göra det! DS.                                                                         

Idag provade jag en ny frisyr lagom till julavslutningen. Jag fick en idé men det var inte lätt att fixa själv så mamma fick agera frisör. Mitt hår är stelt efter all hårspray, men till och med killarna sa att jag såg söt ut haha!
När jag tog ut bullarna blev mitt hår alldeles lockigt (mer än vanligt), riktiga skruvlockar.
   

Okej, har ingen header eller design än men nån kommer få hjälpa mej med den eftersom jag inte är tillräckligt smart för sånt...

Variano, kungsholmen, 20/12/2010.
-Jag har alltid tyckt att du ska starta en blogg! Du borde skriva ner alla galna saker du gör och åsikter. Du har ju inte precis få…
-Njae, jag är inte så bra på sånt där.
Men som vanligt har J.T, en utav mina äldsta vänner rätt. Dags att tänka nytt kanske. Lämna detta blogghatande och ömsa skinn helt enkelt. Inte för att det här ska bli en vanlig blogg. Oh no, förvänta er inte det! Jag är alldeles för knasig för det!

Idén utvecklades så småningom till ett vad mellan mig, Emma och Alice. Priset är en middag och man vinner det genom att ha flest läsare under jullovet. Så läs nu! Varje dag, hela tiden! Och kommentera, tyck till och ge kritik. Jag klarar allt haha! För visst vill alla att just jag ska vinna? ;)
SÅKLART