whatserface

Som liten hade jag alltid på mig klänningar som min mamma sydde till mig på löpande band. Jag hatade stickiga saker som någon fånig hönsmössa som stack förfärligt, eller en svartvit lusekofta som jag skrek varje gång jag fick på mig.
Senare vid 5 års ålder startade min anti hängselbyxor period till min pappas förtvivlan. Jag hade ett par gröna som jag idag skulle älskat. Jag surade hela dagarna när pappa la fram dem (eftersom på den tiden la föräldrarna fram kläderna).
På den tiden hade jag en kort ljus page med lugg och i nollan hade jag inga framtänder. På mitt skolfoto hade jag en jeansklänning med ett halsband bestående av pärlblommor, ett sånt där som satt precis vid halsen och kändes som man blev strypt av.
Hela lågstadiet bestod förstås av utsvängda jeans (tack gode gud att jag inte har på mig såna längre), manchesterbyxor och tröjor med glittertryck. Alltid gillade jag att klä upp mig med färgglada ögonskuggor och glitter matchande kläderna.
Fruktansvärt fult hörreni! Men var det någon som inte vandrade runt i sådana utstyrslar? ;)
Tänk er… när man var så liten fanns inga bekymmer. Det enda vi gjorde var egentligen att tjafsa om vem som skulle vara vem i mamma pappa barn eller spela kråka och nogger!

Del 2 kommer...