Den bästa dagen i mitt liv
Perioden från den 17:e februari till den 5 juni 2010 har betytt mycket för mig. Det var mycket som hände just då. Den här tiden var som advent för mig. Väntan… väntan… väntan.
Den 17:e februari fyller en person som faktiskt skrivit fler av de bästa låtarna i världen och sångare och gitarrist i den band som betyder mest för mig Green Day. Billie Joe Armstrong.
Just den dagen innan jag skulle släpa mig till skolan surfade jag runt på olika sidor för att se om han hade blivit intervjuad eller något på sin födelsedag (hehe). I alla fall öppnade jag upp greenday.se. Jag skrollade lite besviket ner på sidan. Nej ingenting intressant.
Sen fick jag upp ögonen för ett nyupplagt inlägg. Rubriken var Nu är det officiellt: Green Day kommer till Göteborg! Det första jag gjorde var att springa upp och ner några gånger för trappan och tillslut ramlade ihop i en hög på hallmattan och grät av lycka. Jag tror jag skrek en del också.
När biljetterna kom ut köpte jag en ståplats till mig och en till min vän Bea som ville följa med. Ni vill inte veta hur mycket jag grät när jag för första gången såg biljetterna.
Den 4:e juni var det i alla fall dags. Jag hade taggat i över en månad och trodde jag skulle spricka av lycka. Min pappa, min lillasyster, jag och Bea tog tåget ner till Göteborg och till en kompis till pappa som vi skulle bo hos.
På den stora dagen satte jag på mig min 21st century breakdown t-shirt och åkte in till Ullevi där vi mötte vår vän Olivia som i sista minuten bestämt sig som vanligt. Kvart i 8 blev vi tilldelade siffror och sedan sattes vi i första fåran! Under dagen träffade vi nya människor, drack många liter vatten och hade solsting. Jag brände både armar och ben och fick shorts och t-shirt bränna… snyggt :P
När vi äntligen fick komma in på planen stod vi plötsligt längst fram och lyssnade på Johnossi och Joan Jett and the Blackhearts som var förband. Jag fångade ett plektrum och stod och sjöng med till alla låtar.
Plötsligt sprang kaninen ut på scen. De som älskar Green Day som jag vet att när kaninen kommer ut på scen är det ungefär en kvart kvar tills hjältarna ska stå på scen. Och så var det den här gången också…
Jag skrek, grät, sjöng, grät mer och skrattade om vart annat. Flirtade med trummisen Tré och räckte ut tungan till bassisten Mike!
När Billie Joe sjöng Wake me up when September ends grät jag så mycket att jag var tvungen att stödja mig på en främmande kille bakom mig haha. Det här 3 timmarna var de bästa i mitt liv. Därför ville jag berätta om dem :)
Det är inte det lättaste att foto med folk bakom sig som trycker och hoppar haha ;)
